I belong, I'm so happy here

"Slowing down I look around and I am so amazed
I think about the little things that make life great

I wouldn't change a thing about it

This is the best feeling





This innocence is brilliant

I hope that it will stay

This moment is perfect
Please don't go away"








Sluta läsa nu om du inte vill läsa om hästar. (och där förlorade jag alla läsare.)

Nej, det ska faktiskt inte enbart handla om hästar. Det ska handla om mig, hästar, kärlek, känslor och gud vet vad (fast det vet han inte för han finns inte.).





Men när jag är i stallet, eller bara med hästar, då känner jag mig lugn. Alla problem jag har, bortblåsta. Allt det dåliga slutar existera.


Jag gissar att de flesta har såna ställen, dit de går när de verkligen behöver tänka eller slappna av. Ett sånt ställe där man bara känner lycka rakt igenom. Där man känner sig hemma, där man känner att man hör till och det är där man mår bra.


Mitt sånt ställe är stallet, eller runt hästar. Årstid spelar ingen roll, väder spelar ingen roll, temperatur spelar ingen roll.


Känslan av att få vara med en häst, få en häst att förstå dig och att förstå hästen, den känslan är nästan oslagbar. Man blir till och med gladare än när man klarar ett riktigt bra mattetal.


Att sitta på en häst och tänka att "här hör jag hemma, här vill jag vara.", det är så härligt. Man känner sig fri, man känner sig glad.





För att gå in lite mer på särskilda hästar, börjar jag med Phaeton. Han är bästa hästen i världen.



Den här pållen ser inte så mycket ut för världen. Gammal, vanlig brun ponny.
Men herregud vilken underbar varelse.
Bråkigaste ponnyn i början, stegrade sig, bet, sparkade, allt. Men efter tio dagar, jag kan säga att jag grät floder när vi skulle åka därifrån. Han förstod mig som ingen gjort. Låter fånigt, jag menar hallå, det är bara en häst. Men det skiter jag i att ni tycker.
Sista dagen satt jag och grät i hans box, jag visste att jag skulle sakna honom så sjukt mycket. Jag sitter där, och efter bara några minuter står den här ponnyn, som bara några dagar innan sparkade mig, bet mig osv, med mulen mot mitt huvud och tröstar mig. Han fick mig att gråta mer.
Jävlar vad jag älskar den hästen, alltså. Det är nästan så jag blir tårögd nu.
Vi kom förövrigt två i en hopptävligt, vilket FAAN inte är dåligt. Deni.


Men nu slutar jag vara tråkigt, nu vet ni hur mycket hästar betyder för mig. Om någon någonsin försöker ta bort det från mig ska jag giva dem på moppo.
Sådeså.


Puss. <3